"På jakt efter musik, mode och smak"

Om bloggen

Nöjesbloggen blandar gammalt och nytt, retro och vintage med vad som händer inom nöjesvärlden idag – musik, mode och regionens bar & krogliv. Liksom i Kvällsposten lanseras LISTAN, veckans tio bästa låtar och album. Givetvis strikt personlig.

Rena "Chicago" på Vesterbro - Mördardivor i nätstrumpor och strumpeband i årets syndigaste show

MusikPosted by Olle Berggren Sun, January 29, 2017 10:56:04

Rena "Chicago" på Vesterbro

- Mördardivor i nätstrumpor och strumpeband i årets syndigaste show

KÖPENHAMN Just nu är det syndigt, sexigt och fullständigt hämningslöst på Vesterbro.

Ännu en ny uppsättning av den klassiska musikalen Chicago på Det Ny Teater,

Den här versionen slår det mesta vad gäller skandinaviska tolkningar av succémusikalen och kan sammanfattas i två ord: Dansk dynamit.

Till grunden ligger en verklig historia från Chicago 1926.

Kusligt lik dagens verklighet då även vår tids gangsters, ibland, lyckas får sina 15 minuter i kändisvärlden.

"Chicago är en tuff stad, här gäller det att ha skottsäkra trosor" säger en av kvinnorna i föreställningen.

I musikalen Chicago handlar det om två kvnnoor - den attraktiva och sexiga dubbelmörderskan Velma Kelly och den sexigt utmanande Roxie Hart som mördat sin älskare efter ett påstått våldtäktsförsök.

Lite som Thelma och Louise - även om Velma och Roxie inte är helt överens.

En historia som gav feta rubriker i Chicagos lokalpress när det begav sig i mitten av 1920-talet och som också blev till en bok med samma titel skriven av den journalist som bevakade kvnnornas öden.

I kvinnofängelset konkurrerar Velma och Roxie om pressens gunst i hopp om att bli frisläppta. Men båda har också en ambitionen att bli kändisar och stjärnor i en tid av förbud, svartklubbar, gangstervälde och maffiabossar.

Det laglösa samhället är en kultur i sig med sina stjärnor och "It girls".

Musikalversionen hade Malmöpremiär redan 1976 och har efter det att Bob Fosse satt den definitiva mallen för showen på Broadway 1996, har den - vid sidan om Fantomen på Operan - blivit histoiriens mest älskade och publika musikal.

Och danskarna sparar inte på krutet när de tar sig an denna sexiga satir som också är en kommentar till vår samtid. Gräver man djup hittar man onekligen en del paralleller till såväl dagens Köpenhamn som Malmö.

Vad som åter gör att den danska uppsättningen sticker ut är att man vågar ta ut svängarna lite mer än vad som är vanligt i Sverige.

Det finns dans- och shownummer som vi förmodligen aldrig kommer att få se i Sverige.

Det är som vanligt konstnärligt hög klass på såväl sång som koreografi. Kvinnorna, om än etablerade på en danska teaterscenen, räds inte att visa upp sig i vågade poser iklädda nätstrumpor, strumpeband och transparenta toppar.

Den danska publiken jublade redan i första entrén med "All that jazz" och hela vägen fram till sista avdelningen med "Hot Honey Rag" då hela salongen stod upp och hurrade.

Detta är en tacksam och publik musikal som de flesta sett i någon form, inte minst filmversionen med bland andra Catherine Zeta-Jones från 2002.

Julie Steinecke som Velma Kelly och Maria Lucia som nattklubbsdansaren Roxie Hart är perfekta i sina roller. Båda är lika duktiga dansare som sångare. Helt klart West End-klass på hela ensemblen och lite kul att en av de kvinnliga frontfigurerna, June, ser ut som Lady Gaga, stylad som Madonna...

En annan favorit är Tomas Ambt Kofod som den skrupellösa advokaten Billy Flynn. Kofod är fantastisk i sin mimik och inte minst som sångare. Han har hittat den perfekta 20-talsrösten, blundar man är det lätt att tro att man lyssnar på en originalinspelning från 1926 (fast med bättre ljud!).

Olle Berggren









  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post61

Det nya Nashville dominerar årets "Bästa Lista" - men såväl Ry Cooder som Fleetwood Mac spökar i kulisserna

MusikPosted by Olle Berggren Thu, December 10, 2015 16:04:54


Slaget om Årets Album är över.

Det var en stenhård kamp, ändå in på småtimmarna.

Man kan säga att det stod mellan två kulturer, båda med rötter i Södra Kalifornien.

Sam Outlaw, nya stjärnskottet från Los Angeles som med lite hjälp från Ry Cooder, till slut tog hem bucklan med sitt debutalbum "Angeleno" (han har tidigare släppt ett minialbum), tätt följd av Ashley Monroe, årets verkliga överraskning.

Ashley Monroe.

Chris Isaak.

Sam Outlaw (jo det ör hans riktiga namn) har gjort det omöjliga, han har åter satt Södra Kalifornien på Americana-kartan med att album, som i likhet med Jackson Browne och Warren Zevon på 70-talet, visar hur nära Kalifornien befinner sig den mexikanska kulturen.

Cooder är i rollen som producent, gitarrist med en fet tremolo och snygg slidegitarr, är den givna regissören bakom ett sådant projekt.

Det känns lika klassiskt som när Dwight Yoakam (även han på årets lista) debuterade med Guitars Cadillacs för snart 30 år sedan.

Åres överraskning är Ashley Monroe som inledde sin karriär som bakgrundssångerska i Jack Whites i Nashville-stall och numera även ingår i supertrion Pistol Annies med Miranda Lambert och Angaleena Presley (som också fins med årsbästa-listan).

Låt er inte luras av den ytliga bilden av Monroe. Hon är inte ännu en Carrie Underwood-kopia formad i Nashvilles mainstream-pop, Monroe är på riktigt och hennes nya album Blade borde även vinna producentklassen.

Jason James.

Det är lätt att tro att Fleetwoods Lindsey Buckingham gjrot en avstickare till Nashville. Detta är Rumours - i Nashville.

Eller snarare Nashville i Los Angeles.

Kolla in låtar som From Time to Time och If love was fair och gå sedan till If the devil don´t´want me som tonar fram likte en modern version av Billy Sherrils arbete mrd Tammy Wynette i 70-talets Nashville.

Jason James då? Måste vara årets Sturgill Simpson. Nytraditionell country med superlåtar och popig twang i anslaget.

På en delad bronsplats hittar vi även Chris Isaaks efterlängtade comeback First Comes the Night, inspelad i Nashville. Detta Isaaks 13:e album har spelats in med legendariske Nashville-producenten Paul Worley och David Cobb (bl a Sturgill Simpson).

Jason Isbell då? Nej han höll inte måttet den här gången. Trist produktion, vad hände med Ibells "Southern Muscle Shoals-roots"...?

The Mavericks är åter heta och det var förstås Raul Malo som tog sig an det nya fyndet Whitney Rose, liksom Lindi Ortega ursprungligen från Kanada.

Whitney Rose.

Kvinnorna har som vanligt lika stark ställning i min årsbästa-samling. Så har det varit sen 70-talet då jag började göra listor över årets bästa album i Kvällsposten.

Årets Lucinda Williams, givetvis Coleen Rennison, men även Amanda Ann Platt i North Carolina-bandet The Honeycutters som nu är på väg att brejka rejält i USA.

Givetvis är det bara Nöjesbloggen, och min FB-sida, i svenska medier, som skriver om dem - men det visste nu ju redan...

Coleen Rennison.

Andra heta kvinnor musikåret 2015 är Levon Helms dotter, Amy Helm och Levons tidigare bakgrundsångerska, och Terese Williams i sällskap med maken, gitarristen Larry Campbell (även han tidigare i Levon Helms Woodstock-band).


Larry Campbell ,Teresa Williams

Ja till och med en Eagle har flugit in på årets lista. Den enda mäktig detta i dag är förstås Don Henley med efterlängtade, Nashville-inspelade "Cass Country" (men han kunde hoppat duetten med Dolly).
Don Henley repar i Cass County.

Klassisk heartlandrock fick vi i år från Will Hoge och The Dawes fortsätter att utforska vägen som leder från Laurel Canyon till The Trobadour på Santa Monica Boulevard i West Hollywood.
För alla er hopplösa romantiker som spelat sönder gamla vinyler med Walker Brothers, Scott Walker solo och Gene Pitney, Roy Orbison etc, kolla in Richard Hawley som gör oemotståndlig och vacker musik mellan retro och nutid. Sheffield-gitarristen, som bland annat spelat med The Pulp, är betydligt intressantare på et egen hand. IU synnerhet som han tonar fram på årets aktuella album Hallow Meadows.


Richard Hawley.

Inte helt nytt, men ej att förglömma: The Boss med sin superbox, mästerverket The River i remastrad form med massor av bonusmaterial som man verkligen vill lyssna på och Little Stevens smakfulla, Spector/Born to Run-inspirerade prduktion bakom Darlene Loves comeback vid 74 års ålder.

Bruce Sprinsgteen, 1979.

Lyssna och njut av årets gulkorn från ett musikår lika överraskande som 2014.
Går man bara en bit utanför de trista svenskramarna med Idol, Mello och dagens prefab-pop så finns det helt fantastisk musik att upptäcka.

Lika kreativt som när Laurel Canyon dominerade på 60- och 70-talet.

Olle Berggren


Årets bästa album 2015


1. Sam Outlaw: Angeleno

2. Ashley Monroe: The Blade

3. Jason James: Jason James

3. Chris Isaak: First Comes the Night

4. Richard Hawley: Hallow Meadows

5. Bruce Springsteen: The Ties That Bind - The River Collection

6. Mavericks: Mono

7. Whitney Rose: Heartbreaker of the Year

8. The Honeycutters: Me Oh My

9. Amy Helm: Didn´t It Rain

10. Logan Brill: Shuteye

11. Don Henley: Cass Country

12. Jeanne Jolly: A Place To Run

13. Tom McBride: Columbia

14. Dawes: All Your Favorite Bands

15. Colleen Rennison: See the Sky About to Rain

16. American Aquraium: Wolves

17. Will Hoge: Small Town Dreams

18. Amy Speace: That Kind of Girl

18. Amy Black: The Muscle Shoals Sessions

19: Houndmouth: Little Neon Limelight

20. Lindi Ortega: Faded Gloryville

21. Darlene Love: Introducing Darlene Love

22. Angaleena Presley: American Middle Class

23. Sons of Bill: Love and Logic

24: Andrew Combs: All These Dreams

25. Jim Lauderdale: Soul Searching

26. Dwight Yoakam: Second hand Heart

27. Larry Campbell & Teresa Williams

28. Romi Mayes: Devil On Both Shoulders

29. Vintage Trouble: 1 Hopeful Rd.

30. Eilen Jewel: Sundown over Ghost Town

31. Ryan Adams: 1989

32. The Wynntown Marshals: The end of the Golden Age

33. Patty Griffin: Servant of love

34. Drew Holcombe & The Neighbors: Medicine

35. Cale Tyson: Introducing Cale Tyson

36. Bottle Rockets: South Broadway Athletic Club
37. Mark Knopfler: Tracker

38. J.D. McPherson: Let the good tirems roll

39. Emmylou Harris Rodney Crowell:Traveling Kind

40. Sara Syms: Way Back Home.



  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post60

Dirty Dancing i Köpenhamn - kvinnorna jublar!

MusikPosted by Olle Berggren Sat, February 28, 2015 16:57:24

När Silas Holst sliter av sig skjortan och trycker sig allt närmre Baby - då skriker damerna i Tivolis Konsertsal av upphetsning.
Rena "Ladies night out".
I Danmark är Silas redan superstjärna, nu är han redo att även erövra den svenska publiken.
I synnerhet kvinnorna.


Den danska musikalversionen av Dirty Dancing är redan i hamn. 17 000 biljetter sålda i förköp vilket är danskt rekord, och i sommar flyttar man föreställningen till finkulturens högborg, Operaen på Holmen.
En fjäder i hatten för Malmöregissören Anders Albien som ansvarar för den danska uppsättningen.
Musikalversionen av Dirty Dancing håller sig strikt till lågbudgetrullen som var en megasuccé 1987 med tillhörande soundtrack. Klassisk 60-talspop och en del nyskrivet material.
Från Ronettes "Be my baby" till 80-talsklassiker som "Hungry Eyes" och "The time of my life" (som i filmen sjöngs av Bill Medley, tidigare Righteous Brothers).
Men det är ändå dansen med dess erotiska undertoner - det som ansågs "dirty" 1963 - som gör scenversionen så framgångsrik. Som får det att hetta till i den, dessvärre redan överhettade lokalen.
Handlingen utspelar sig i Catskillsbergen norr om New York 1963, året då världen var på väg på att byta färdriktning med hjälp av Beatles, Stones, John F Kennedy och Martin Luther King.
Den lite godtrogna och naiva familjeflickan Francis Baby är på semester med sin familj på Kellermans, ett av Castskills finare hotell.
Dansen frigör henne sakta från det den gamla världen, och föräldrarnas ideal.
Klasskillnaderna på dansgolvet blir tydliga, i en tid då vi går från mambo och foxtrot till rockn´roll, twist och andra nya, sexiga dansstilar.
Babys föräldrar rör sig anständigt men den nya generationens dans är "dirty" - symbolen för den sociala revolutionen och den nya tiden.
Det är här Johnny (Silas Holst) dyker upp och förför kvinnorna till vanvett med sina heta danssteg.
Baby är en av dem.
Det blir lite som den klassiska filmen Tom Jones med överklassflickan och skogshuggaren.
Föräldrarna är förstås misstänksamma.
Men på dansgolvet exploderar det av känslor och när Silas utför sin "dirty dancing" så håller kvinnorna i salongen andan innan de skriker ut sin glädje när han greppar Baby och lyfter henne mot himlen.

Visst finns det en del onödigt långa transportsträckor i andra akten (varför måste musikalversionen vara dubbelt så lång som filmen...?), men när dansens går i gång igen så lyfter åter showen.
När Silas tar sig genom publiken, hoppar upp på scenen, blinkar och tittar förföriskt på damerna längst fram i salongen för att sedan servera den klassiska repliken, "Nobody puts Baby in the corner", det enda som sägs på engelska, yes, då är showen i hamn.
I synnerhet för en publik skolad via tv-såpan Let´s Dance, även om vi nu talar om dans på riktigt hög nivå.
Dansken har åter slagit till med en underhållande och bred musikal.
Den här gången med hjälp av en skånsk regissör.
Lägg därtill smart scenografi, bra liveband och en liten dos dansk humor.
I vissa scener känns det nästan som Dirty Dancing flyttat in på "Badhotellet" på Jylland...
Vi tackar.
Olle Berggren

Dirty Dancing
Tivoli Konsertsal, Köpenhamn






  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post56

2014 - Bästa musikåret på länge! Här är årets 30 bästa album

ListanPosted by Olle Berggren Sun, December 21, 2014 12:32:50

Årets stora sensation hittar du i toppen av Listan - "Årets 30 Bästa Album".
I tider av Spotify, iTunes och fullt fokus på enskilda låtar, ligger två dubbelalbum i topp.
Har jag inte varit med om under de närmare 40 år jag gjort "årsbästalistor" i Kvällsposten, Expressen och Nöjesbloggen.
Lucinda Williams och Marty Stuart, två veteraner, om än inom olika skolar, av dagens Americana-kultur, trängs i toppen.
Båda har lyckats över alla tänkbara förväntningar i en tid då vi trodde dubbelalbum var något fprn en helt annan epok.
Inte sen Stones härjade på Franska Rivieran och släppte Exile on Main Street, har den dubbla konstformen känts så viktig som nu, vintern 2014.
Lucinda gräver sig djupt ner i den amerikanska Södern och dess countrysoul med sin raspiga, lite skeva röst, och överträffar sin tidigare katalog.
Hon har gjort sin "Exile On Main Street" utan att ha en tanke på det.
Här trängs Muscle Shoals-inspirerade låtar vid sidan om Memphis och dagens tillbakalutade counyry/rock med kulturell bas i East Nashville och Austin, Texas.
Om Lucinda haft fyra kanonlåtar på sina stora album så fyller hon nu ett dubbelalbum med starka låtar och jag har aldrig tråkigt.
Detsamma gäller Marty Stuart med sitt kanongäng, His Fabulous Superlatives, vars dubbla mästerverk
"Saturday Night/Sunday Morning
", är en framtida klassiker men också blueprint för hur en country-produktion ska låta. Klassisk Nashville-country blandas med gospel, soul och rockabilly, ena sidan tolkar lördagskvällen på det lilla haket och andra sidan vad som händer i kyrkan dagen efter.
Helt genialt i attityd, sound och låtar. Har ju alltid älska Stuart som inledde sin karriär som 14-åring i Lester Flatts band och senare kom att spela med Johnny Cash (under sex år var han även gift med en av Cash´s döttrar vilket placerar honom vid sidan om Nick Lowe och Rodney Crowell...).
Sen flyter det på, Listan är fylld av album som alla borde ligga Topp-10.
Musikåret 2014 har i skuggan av den stora, kommersiella musikindustrin producerat mer kvalitetsmusik än på mycket länge och en generation nya musiker som visar att låtskrivandet åter är på topp och livescenen mår bättre än någonsin.
OLLE BERGGREN


1. Lucinda Williams: Down Where The Spirit Meets The Bone

2. Marty Stuart and His Fabulous Superlatives: Saturday Night/Sunday Morning


3. Sturgill Simpson: Metamodern Sounds in Country Music

4. Lee Ann Womack: The Way I´m Livin´

5. Angaleena Presley: American Middle Class

6. Hannah Aldridge: Hannah Aldridge

7. Sam Outlaw: Nobody Loves

8. Charlie Greene: Charlie Greene

9. Hiss Golden Messenger: Lateness of Dancers

10. Sheryl Crow: Feels Like Home

11. Mike Farris: Shine for all the people

12. Jim Lauderdale: I´m a song

13. Caleb Caudle: Paint another layer on my heart

14. Rosanne Cash: The River and the Thread

15. The War on Drugs: Lost in the Dream

16. Lydia Loveless: Somewhere Else


17. Ronnie Fauss: Built to Break

18. Calico The Band: Rancho California

19. Carlene Carter: Carter Girl

20. Ryan Adams: Ryan Adams


21. Bobby Bazini: Where I Belong

22. Janiva Magness: Original

23. JP Harris & The Tough Choices: Home Is Where the Hurt Is

24. Jackson Browne: Standing in the Breach

25. Jenny Lewis: The Voyager

26. Rodney Crowell: Tarpaper Sky


27. Parker Millsap: Parker Millsap


28. Miranda Lambert: Platinum

29. Caroline Rose: Will not be Afraid

30. Nikki Lane: All Or Nothin'




  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post55

20 album du inte får missa hösten 2014

ListanPosted by Olle Berggren Fri, October 10, 2014 12:44:32

Det är idel damer - Lucinda, Lee Ann, Stevie, Neko, Angaleena etc - på Nöjesbloggens första albumlista.
Normalt innehåller ju Listan bara russinen, mina handplockade singeltips inom country, folk, countrysoul och powerpop.


Intressant med den första albumlistan är att Nashville-legendaren/veteranen Lee Ann Womack , som i likhet med Sturgill Simpson, hyllas som räddaren av det Nashville-spund som dominerade på 70- och 80--talet, går direkt upp i toppen med nya suveräna "The way I´m livin´".
Lee Ann Womack gör den typen av Nashville-country som var på väg att försvinna när hipsterskäggen Americana-rörelsen blev alltför långa. En tarditioon som har såväl Gram och Emmylou som George, Tammy och Waylon som riktmärken.
Patty Loveless är klassisk Nashville-country som inte tangerar den sockersöta, amerikanska schlagercountry (som också har sitt säte i denna stad).
Nytt hett namn att upptäcka i höst är Calico The Band, tre damer från södra Kalifornien som innehåller hela paketet av västkustcountry, bra låtar, snygg produktion och snygga stämmor. Lite som Söderns Pistols Annies vars ena medlem, Angaleena Presley är sist ut från trion att solodebutera.
Var ni besvikna på Neko Case och hennes senaste soloalbum - i så fall kan jag rekommendera hennes senaste album med The New Pornographers. Powerpop med twang.
I en tid då Fleetwood Mac kommit att bli stilbildare för såväl den nya L.A.-popen som för Nashvilles mixade kille/tjej-band (Lady Antebellum etc) så är Stevie Nicks återkomst mer än välkommen. Låtarna har skrivits av Stevie för länge sedan men inte spelats in förrän i år. Nu gör hon det i Nashville med hjälp av såväl vännen Dave Stewart som sin gamla vapendragare Waddy Wachtel och delar av sitt tidigare västkustband.
Bättre än vad man hade vågat hoppas, det bästa från Nicks sen den verkliga storhetstiden.
Olle Berggren

1. Lee Ann Womack: The Way I´m Livin´



2. Lucinda Williams:Down Where The Spirit Meets The Bone


3. Calico The Band: Rancho California

Stevie Nicks med Dave Stewart som vid sidan om Waddy Wachtel, producerat 24 Karat Gold i Nashville.

4. Stevie Nicks: 24 Karat Gold - Songs from the Vault



5. Jackson Browne: Standing in the Breach

Caroline Rose.

6. Caroline Rose: I will not be afraid

7. Magnolia Sons: Jails Everywhere (EP)

8. Jerry Giddens & The Kileen Foundry: Damn it Abby!

9. Pete Molinari: Theosophy

Neko Case ensam, och med The New Pornographers där hon varit medlem sen begynnelsen.

10. New Pornographers: Brill Bruisers

Courtney Love, uppvuxen i Georgia men nu med Nashville som bas.

11. Courtney Jaye: Love and Forgiveness

12. Charlie Greene: Charlie Greene

13. Ruthie Foster: Promise of a Brand New Day

14. Hiss Golden Messenger: Lateness of Dancers



15. Lynne Hanson: River of Sand

16. Mike Farris: Shine for all the people

17. John Mellencamp: Trobled Man

18. Chuck Prophet: Night Surfer

19. Reigning Sound: Shattered

Angeleena Presley ensam, till vardags är hon med i Pistol Annies (se bilden nedan)

Pistol Annies.

20. Angaleena Presley: American Middle Class





  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post54

Nya Listan ute - Höstens soundtrack. Americana Fest på Malmö West

ListanPosted by Olle Berggren Wed, August 27, 2014 11:09:29
Lucinda Williams

Inte mycket att snacka om så här innan hösten lagt sig över Malmö West. Lucinda Williams stiger direkt upp i topp på första höstLISTAN - hon gör det med Burning Bridges, ett första smakprov från hennes kommanade dubbelalbum.
Men det finns mycket att hålla koll framöver.
Jackson Browne, Ryan Adams, The New Basement Tapes (supergrupp med bl.a. Costello, T-Bone Burnett, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith (The Dawes), Jim James (My Morning Jacket), Will Hoge, Robert Plant, Justin Townes Van Zandt, Jeff Tweedy (utan Wilco) Dawes' Taylor Goldsmith, Jim James och hyllningar till såväl Springsteen som Johnny Cash (sistnämnda redan ute).
Mycket att se fram emot men missa inte guldkornen i dagens breda Americana-kultur, och missa definitivt inte Lydia Loveless begåvavde kompis Caleb Caudle som gör rootsy power´n´pop countrytwang. Jo Loveless är givetvis ockspå med och gästar på Calenbs briljanta debut (drar ibland lite mot East Nashvilels storheter, Wild Feathers i sound och melodibygge).
Ron Flynt, en gång i powerpopande L.A.-bandet 20/20 släpper en solodebut där han gästas av Dwight Twilley och Richard Lloyd (här låter det mycket Twilley!). Och så har vi Edward O´Connell från Washington D.C. som träder fram som en mer nutida US-version av Elvis Costello spetsad med tidig Petty, McGuinn etc.

1. Lucinda Williams: Burning bridges, singel, från Down Where the Spirit Meets the Bone (dubbel-cd)

2. Jim Lauderdale: tThe King of Broken Hearts, från I´m a song


3. Caleb Caudle, feat. Lydia Loveless: How´d you learn, från Paint another layer on my heart




4. Jackson Browne: The Birds of St Marks, singel.

5. Edward O´Conell: Every precious day, från Vanishing Act

6. Sam Outlaw: Country love song, från Nobody Loves



7. The New Basement Tapes: Nothing to it, från Lost in the river



8. Jenny Lewis: Head underwater från The Voyager



9. Star Anna: Easier to shine, från The sky is falling

10. Otis Gibbs: Ghosts of our fathers, från Souvenirs from a Misspent Youth

11. Ron Flynt and the Bluesheart feat. Dwight Twilley och Richard Lloyd: I See Blu, från Big Blue Heart

12. Joseph Lemay: You still do it, från Seventeen acres



13. The Backsliders: Forever and ever, från Raleighwood

14. Billy Joe Shaver fest Willie Nelson: Hard to be an outlaw, från Long in the tooth

15. Micky and the Motorcars: You led me the wrong way, från Hearts from above (EP)


16. Sam Sliva: Surrender, från ... and the people say

17. Reto Burrell: Lucky Charm från Lucky Charm

18. Will Hoge: Middle America, singel

19. Betty and the Boy : Hare in a Hollow Hole från The Wreckage

20. Robyn Ludwick: Heartache, från Litte Rain




  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post53

Listan: lång het sommar i Americana-landet

ListanPosted by Olle Berggren Tue, July 01, 2014 16:45:39

BARCELONA Phil Spector och Tom Petty.

Där har ni nyckelpersonerna i sommarens heta Americana-lista.

Två herrar som just nu påverkar stora delar av den samtida rock & roots-kulturen.

Och, inte nog med det - Petty toppar åter Listan med sin storstilade comeback "Red River".


Efter floppen med "Mojo" har Petty och Heartbreakers tagit sig samman och gjort ett klassiskt rockalbum som inte försöker låta Yardbirds, Chicago-blues eller brittisk invasionspop årgång -65.

Första radiosingeln Red River är snarare ett återbesök i Laurel Canyon med Neil Young och Crazy Horse i ena ringhörnan och Youngs tidigare arbetsgivare, Buffalo Springfield, i den andra.

Men Petty går också igen hos Ryan Adams som efter en rad meningslösa experiment bland syntar och i svartmetallens utkanter till slut tagit sitt förnuft till fånga och spelat in ett klassiskt rockalbum med rötter och som på första singeln tangerar Petty/Heartbreakers.

Och så var det Spector vars klassiska "wall of sound"-teknik fungera vart än rådande popvindar tar oss. Det visar Chrissie Hynde på låten You or no one från solodebuten "Stockholm", inspelad i Ingrid Studios i den svenska huvudstaden och ett samarbete mellan Hynde och Bjorn Yttling från blågula supertrion Peter, Bjorn and John. Ett album som, enligt Hynde, hämtar inspiration från såväl Abba som John Lennon och där Neil Young bjudits in ett göra ett hårt distat gitarrsolo som minner om Crazy Horse (när de var att räkna med).

- Jag ville göra ett powerpop-album som man kan dansa till - där Abba möter Lennon, i Stockholm..., säger hon.

Spector spökar även i kulisserna hos nya country-goth-stjärnan Nikki Lane och låten Good man från hennes nya cd "All or Nothin´", det album som kan göra den här East Nashville-talangen till framtidshopp inom dagens alt.country.

Och sen får ni givetvis inte missa den unga Muscle Sholas talnagen Hannah Aldridge (just dte, pappa är Walt, kländ fårn Muscle Sholas-studioen). Hannah började spela in sitt album hemma i Muscle Shoals men valde ändå att fortsätta i Nashville. Men det låter ändå klassisk Fame-country - mellan country, rock och soul.

1. Tom Petty & The Heartbreakers: Red River, singel


2. Chrissie Hynde: You or No One från Stockholm

3. Hannah Aldridge: Old Ghost från Razor Wire

3. LP (står för Laura Pergolizzi): Heavenly light från Forever for now

4. Carlene Carter feat. Willlie Nelson: Troublesome Waters, från Carter Girl


5. Colleen Rennison: See the sky about to rain, från See the sky about to rain


6. John Hiatt
:Nobody knew his name, från Ters of my Surrender




7. Nikke Lane: Good Man, från All or Nothin´



8. Ryan Adams: Gimme something good, singel (från kommande album)

9. Lucky Bones: Baby Don´pull me down, från Someone´s son

10. Charlie Greene: Man on fire, från Charlie Greene

11. Robyn Ludwick, feat. Bill Chambers: Mr Staurday Night, från kommande album

12. Melissa Payne: Not the only way, från High and Dry


13. The Great Unknowns: 1000 miles frpm Tennessee, från Presenting the great unknowns

14. Lucky Bones: Baby Don´pull me down, från Someone´s son

15. Bob Mould: I don´t know you anymore, från I don´t know you anymore


  • Comments(1)//www.olleberggren.com/#post52

Jenaskulturen fyller 60 - Nybyggars och jakten på perfekt denim

ModePosted by Olle Berggren Wed, May 28, 2014 14:46:47

Hösten 1963 gick Svante Nybyggars ner i vattnet vid Ribbans badplats i Malmö, endast iklädd sina Lee Riders: en ritual som var del av den tidiga jeanskulturen bland Malmös unga, på jakt efter den perfekta passformen. 50 år senare sluter sig cirkeln. Nybyggars, 62, ger sig ner i det höstkalla vattnet i sina nyinköpta, japanska Momotaro-jeans, i tyngsta möjliga denim.
Jeansen i popkulturen kan nu fira 60 år. Det var då Marlon Brando åkte runt på sin Triumph Thunderbird i ett par väl ingångna Lee 101 Riders med uppvik i mc-dramat "Vild Ungdom". Två år senare var det dags för James Dean: knallröd McGregor-jacka och Lee 101 Riders i "Ung Rebell". Men det var inte förrän i det tidiga 60-talet som jeansen slog igenom i den svenska popkulturen. Pionjär på den lokala jeansscenen var Engelbrektsboden i Malmö. Första året sålde man 54 000 par i den lilla arbetarboden vid Engelbrektsgatan - 240 nitade och otvättade Lee-jeans per dag.
"Skulle slitas på ett "naturligt" sätt"
För Svante Nybyggars har denim haft en viktig roll i hans förvandling från mullig reklamman i italienska, skräddade kostymer till den 28 kilo lättare Urban Hippie - hans alter ego i sociala medier. "Hipstergubbe" skulle man kunna säga, men Svante föredrar sitt Urban Hippie, och låter den yngre generationen förvalta hipsterarvet.
- På 60-talet hoppade vi i vattnet och rullade oss i sanden för att jeansen skulle slitas på ett "naturligt" sätt.
Det var långt före Calvin Kleins designerjeans, färdigtvättad denim och stretchjeans som är mer strumpbyxa än jeansbyxa.
Det är i 50- och 60-talens jeanskultur som Svante Nybyggars letar, i sin jakt på de perfekta jeansen. Byxor man hittar i Japan, vävda på antika maskiner i den råaste och fetaste denim historien skådat: exklusiv, japansk denim som är mer än dubbelt så tung som för 50 år sedan.
Förr arbetade Svante Nybyggars hårt, som copywriter och delägare i en reklambyrå med stora uppdrag för näringslivet. På fritiden handlade det om god mat, goda viner och feta cigarrer:
- Men ska jag ha glädje av de här åren efter 60 så gäller det att vara i form. Jag trivdes inte med den jag var, så jag sålde bilen, började gå på gym och blev vegetarian.
Den yttre stilen förändrades i takt med att kilona rasade på den välmående reklammannen, Svante gick från 101 till 73 kilo.
- En del tycker nog att jag är lite galen, men det bekymrar mig inte. Vad jag gör är att försöka väva ihop rockkulturen med åldrandet. Jag tillåter mig att vara lekfull.


Han citerar Ulf Lundell som tidigare sagt att fylla 40 och 50 var ingen stor sak "men att bli 60 var som att få en smocka, efter det lever jag mer påtagligt med min förestående hädangång":
- Efter andra världskriget föddes stora barnkullar, det som brukar kallas Rekordgenerationen. Vi närmar oss nu pension. Jämfört med tidigare generationer är vi piggare och har bättre hälsa. Vi vill rocka långt upp i åren. Se bara på Mick Jagger och Keith Richards i Stones, Iggy Pop och andra. Det utvecklas även andra subkulturer, i Frankrike har man länge talat om BoBos, "bourgeois bohemians."
- Alla vill ju åldras med stil, säger Nybyggars.
"Handlar inte om flum"
När han medverkade i SVT:s "von Svenssons kläder" lanserades han som "före detta lyxputte som försökt smita från sin vardagslyx". I programmet berättar Svante Nybyggars om sina senaste kap på denimfronten, ett par japanska Momotaro-jeans för 2700 kronor, en livrem från den japanska vintageindustrin för 2000 kronor och ett par Redwing-kängor för 2600 kronor. Ny alternativlyx.
- Jag brukar säga att mitt klädkonto inte ens når upp till vad en uppsättning aluminiumfälgar till en lyxbil kostar.
Den dyra maten - anka, gåslever och årgångsviner - har bytts ut mot det vegetariska köket. Restaurangbesöken är inte billigare men bra för den urbana hippie-kroppen:
- Att jag valt hippiebegreppet i sociala medier är för att det står för ett avspänt förhållningssätt till livet. Men det handlar inte om flum.




  • Comments(0)//www.olleberggren.com/#post51
Next »